Felicia

Nu ikväll har jag varit runder på lite olika bloggar, inte vilka bloggar som helst, utan barn som dött.. Att sitta och läsa vad föräldrarna skriver, det gör en tårögd. Hur starka dem är som bara orkar skriva och berätta om det, men tänk tanken på att mista en av de människorna du älskar mest på hela jorden. Många har säkert misst någon nära, och vet hur hemskt det är. När jag läste om dessa barnen så kom jag att tänka på anton..

Anton Håkansson som dog i somras, han skulle fylla 15 år. Han hade verkligen hela livet framför sig, men han fick inte uppleva det. Det var en tragisk olycka, och vi alla var så upprörda. Men först ville vi inte fatta det, att anton inte längre fanns. Det gjorde så ont.. Vi alla fick vara starka och stötta varandra. Men jag kan fortfarande spela upp heart full of pride i huvudet ibland, den låten som dem sjöng på hans begravning. Även Joakim var en av dem som dog.. Och jag minns även det så väl. Usch, det var så många som dog förra året, man vill bara inte förstå det, dte är förfärligt.

Det är alltid hemskt när någon man känner dör, men det är fruktansvärt att unga som har hela livet framför sig ska dö. Allt dem skulle gjort, bilda familj, resa, uppleva en massa saker som dem inte redan upplevt. Man vet aldrig vad som händer, man ska vara rädda om varandra. Men aldrig kommer vi glömma hur mycket vi saknar våra älskade som tagits ifrån oss, vi får fortsätta kämpa. Ni har det säkert bra i himlen, precis som ni förtjänar!