Igår fick jag veta att jocke dött, det var hemskt. Den killen var en bra människa, med stort hjärta och han har räddat mig en gång. Så det känns förjävligt att jag inte kunde göra detsamma för honom nu. Tänk om jag bara kunde ta hans liv tillbaka eller något, göra samma jävla sak för honom som han gjorde för mig. Men det är väll så livet blivit, förjävligt och orättvist? I sommras miste jag många, det var en tuff tid. Att så många människor kan försvinna bara sådär, men nu när jocke också är borta så känns det precis som att man borde oroa sig ganska ofta för alla i sin närvaro, för dem försvinner tydligen fortare än du anar. Och det är hemskt att ens behöva tänka så, men när man mist för många känns det bara som att det kommer fortsätta så, & visst, alla kommer någon gång dö, jag vet. Men många dör för tidigt & det är inte rätt. Dem har fan hela livet framför sig, & att mista vänner, nära & kära, det tar tid att ta sig igenom det. Det är så jädra svårt att tänka positivt när alla bara försvinner, hur jävla gärna man än vill. Och det värsta är att säga förväl, för det får man göra varje jävla dag man vaknar. Ta vara på era nära & kära, för dem kan helt plötsligt vara borta när ni som minst anar det.